ronja89

En tid, en längtan. Ett minne blott.
En känsla, en tår javisst. Det känns ju lite trist.
En ensamhet just just nu, så oändligt lång.
Jag trippar och travar långsamt på i min egen takt.
Hur ska jag veta om det är lagom?
De vackra orden som jag inte bara en gång hörde
sjunger fortfarande i mitt huvud.
Huden på mina armar knottrar när jag känner efter
och tänker på känslan.
Känslan att betyda något för någon att känna sig behövd.
Känslan man inte vill ska försvinna.
Ett hugg i mitt hjärta, en liten liten sticka.
Ett plåster så bra, då läker det.
men ärret kommer alltid vara kvar.
Hur man än gör. Ett ärr nu, då och för alltid.
Att betyda något för någon är stort. För mig.
Att någon ens vill yttra de orden till mig.
Ibland har jag svårt att förstå. Men jag behöver höra dom.
Jag vill inte vara så beroende, men det går inte att hjälpas.
Jag behöver dom. Jag behöver vara behövd.
En tår som blänker på kinden torkar fort ut.
Men de viskand orden bak i mitt huvud och det lilla ärret.
Kommer alltid vara kvar. En bra balans kan tyckas och det är klart.
1000-1 blir ju inte direkt noll. Men ettan kan bli stor.
Den kan ta över. Om man inte är stark.
Tur att jag är omgiven av himmla underbara människor.
Ni gör mig stark. Så otroligt stark.


:)